Om Gösta Bohman

En av de djupaste kriserna i moderaternas historia inträffade hösten 1970. Den kom knappast som någon blixt från klar himmel. Under en lång följd av år hade motgångarna kommit, en efter en.

Valet 1964 blev det tredje nederlaget i följd. Det ledde till att partiledaren Gunnar Heckscher på våren 1965 meddelade att han inte tänkte ställa upp till omval vid stämman i juni. Till efterträdare valdes partisekreteraren Yngve Holmberg. Till förste vice ordförande valdes samtidigt Gösta Bohman…

Omedelbart efter förlustvalet 1970 blev den dittills någorlunda dolda motsättningen mellan Yngve Holmberg och Gösta Bohman fullt offentlig. Det var uppenbart att det inte gick att fortsätta med det sittande partipresidiet. Antingen måste Holmberg eller Bohman bytas ut. (Det fanns t o m de som ville få bort dem båda.)

Både Holmberg och Bohman var stockholmare. Det hade ändå den fördelen att partiledarkrisen inte blev någon form av motsättning mellan regionala intressen. Däremot var det uppenbart att båda hade sina starka och svaga områden i landet. Holmberg hade sitt starkaste stöd i de områden där man allra hårdast hade drivit kraven på borgerlig samling, medan Bohman, som ansågs mer ”mörkblå”, hade sitt starkaste stöd i områden där man var mer angelägen om att framhäva partiets egen profil och politik.

I provvalet i Stockholm inför riksdagsvalet 1970 hade Bohman fått fler röster än Holmberg. Trots detta hade Holmberg placerats på första plats på listan. Det hade sett mycket egendomligt ut om inte partiordföranden hade varit toppnamnet. Men provvalsresultatet visade ändå var stockholmsopinionen stod.

Vid ett partistyrelsesammanträde den 23 oktober beslutades att kalla till extra partistämma den 14 november. Det säger sig självt att stämman föregicks av stor nervositet. Tidningarna skrev artiklar om krisen …

När valberedningen avgav sitt förslag var den oenig; med knappast möjliga marginal, sju röster mot sex, beslöt dess majoritet att föreslå Gösta Bohman som partiordförande.

Däremot var förslaget till övrigt presidium enhälligt. Staffan Burenstam Linder, som då var docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och riksdagsledamot sedan valet 1968, föreslogs till förste vice partiordförande. Till andre vice ordförande och ordförande i partiets arbetsutskott nominerades lantbrukaren Eric Krönmark, som hade varit ordförande i ungdomsförbundet 1965-66 och valts till riksdagen 1964.

När stämman sammanträdde i Farsta gymnasium den 14 november bifölls ett yrkande av riksdagsledamoten James Dickson från Norra Älvsborgs län att valet skulle hållas utan någon föregående debatt.

I stort sett hade varje länsförbund sin linje, d v s man hade kommit överens om vilken av ordförandekandidaterna man skulle rösta på. Men eftersom det handlade om en sluten votering med hemliga röster går det inte att veta i vilken utsträckning det fanns frondörer mot förbundslinjen. Men så mycket kan anses klarlagt som att en klar majoritet av stockholmsdelegaterna röstade på Bohman.

Resultatet av omröstningen blev att Bohman fick 132 röster och Holmberg 82 röster. Partiet hade fått en ny ordförande.

Texten är en kortare version av kapitel i böckerna ”Hundra år för huvudstaden. Stockholmsmoderaterna 1905-2004” och ”Den moderata bilden” av Johan Westrin, jur kand och handläggare vid det moderata partikansliet, som också nedtecknat Svensk Tidskrifts historia (www.svensktidskrift.se).

”Åhörarna var förväntansfulla. Och kanske var det med denna övertygelse han talade, med en röst som inte tålde några invändningar. Eller också berodde det på att hans popularitet och stöd hos de egna aldrig hade varit starkare, och att förtroendet för honom var så grundmurat att inte ens en uppenbar lögn hade fått åhörarna ur balans.

Det var inget konventionellt tal. Tvärtom, till och med hans närmaste var osäkra på om ordvalen var för djärva. Men när han var färdig jublade och applåderade publiken med pånyttfödd entusiasm och styrka.

Året var 1980 och jag var sex år. Mamma och pappa hade varit med i moderata ungdomsförbundet och tyckte att han var en hjälte. Jag minns inte så mycket av den där dagen, men sju år senare blev jag själv medlem i MUF och hörde Bohman nämnas med beundran och respekt.”

Så inleds Tove Lifvendahls skrift ”Gösta Bohman. Hjälten och myten” (Timbro, 2000). Den speglar en yngre generations syn på en äldre företrädare, men innehåller också en analys av en del av det bestående idéarvet: kampen för den enskilda människans rätt mot politiskt krångel, byråkrati och överförmynderi, samt det frihetspatos som låg bakom bohmanska nyckelbegrepp som ”den nya otryggheten” och ”den nya individualismen”.

Tove Lifvendahl var ordförande i ungdomsförbundet 2000-02. Skriften kan läsas på nätet här: http://www.timbro.se/bokhandel/pejling/pdf/75664704.pdf eller beställas här: http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175664704

Vad läser du? Frågan kom alldeles oförhappandes och utan bok i handen och med blicken fästad på den av strålkastarna upplysta vägbanan förstod jag först inte vad han menade.  Läs mer (PDF-fil)

I mer än hundra år har Stockholms handelskammare utgjort stockholmsföretagarnas viktigaste nätverk. Många statsråd och borgarråd har rekryterats därifrån. En av dem var Gösta Bohman.

1942 anställdes han som biträdande sekreterare, kommen från en tjänst hos gatuborgarrådet Yngve Larsson (fp). Ett av hans tidiga uppdrag var att 1943 initiera en konferens om planfrågor. Förnyelsen av citykärnan efter kriget framstod som en central fråga för företagarna; en kaotisk trafikmiljö gynnade inte handel och transporter.

1948 befordrades Bohman till vice VD, därtill ombudsman för Stockholms köpmannaförbund. På hans bord låg bland annat remissbesvarandet och tunga sakfrågor som priskontroll, markpolitik, distribution och lokalfrågor.

Stadsplanefrågorna blev tidigt hans specialitet och gjorde honom till en drivande kraft i motståndet mot rivningarna i city och trafiklösningar som prioriterade bilar framför människor. Det var ståndpunkter som visade sig framsynta i dagens ljus, men då väckte kritik både internt och i partipolitiken. Handelskammaren avstod från politisk konfrontation med socialdemokraterna och valde en smidigare linje, vilket bidrog till att Bohman aldrig var aktuell för VD-posten.

Om Bohmans insatser från den tiden skriver den tidigare medarbetaren Olof Ehrenkrona i Handelskammarens krönikebok ”100 år med företagande & frihet” (Ekerlids, 2002), bland annat om planstriden:

”Det fanns de som gärna framhöll att Bohman hade förlorat frågan i Handelskammaren, att han var bortlyft och betraktades som svår att ha att göra med. Han var också svår för dem som inte tyckte som han. Bohman var både envis och energisk, en kombination som kan bli ganska prövande för den som är på motsatta sidan.”

Ehrenkrona berättar också om ett annat uppdrag för handelskammardirektören, att 1949 fundera på hur man skulle få fart på Stockholmshögern:

”Bohman var inte alldeles omedveten om politikens villkor. Han hade suttit några år som opolitisk suppleant i fastighetsnämnden, en konstruktion som tillkommit på högerns initiativ för att förbättra kontakterna med näringslivet samtidigt som Bohman inte ville tillhöra någon partigrupp… Men partiväsendets miljöer var honom ännu främmande och han skulle också under sin tid som ordförande i Stockholmshögern och i moderaternas högsta ledning hålla en viss distans till de organisatoriska frågorna.”

Småningom ledde det politiska engagemanget i alla fall till att Bohman lanserades som riksdagsman inför 1956 års riksdagsval. Ehrenkrona:

”Bohman var uppenbarligen inte lika entusiastisk själv. Han försåg sin kandidatur med två villkor. Det ena var att han skulle nomineras på en säker valbar plats, det andra att några av de större företagen gick samman för att garantera Handelskammaren resurser att anställa en vikarie för honom. Det senare var lätt ordnat… Det andra villkoret uppfylldes emellertid inte. Stockholmshögern nominerade inte Bohman på valbar plats, och han förklarade att någon kandidatur därmed inte var aktuell. Två år senare hade situationen förändrats och Bohman tog plats i riksdagen.”

Olof Ehrenkrona var under Bohman-tiden bland annat förbundssekreterare i ungdomsförbundet 1974-76 och sakkunnig i Ekonomidepartementet 1978-81. Mer om den politiska utvecklingen under 70-talet har han skrivit i boken ”Nicolin. En svensk historia” (Timbro, 1991).

Scenen är Park Hotels lilla matsal på Karlavägen i Stockholm en höstdag 1973. I ett trångt bås har just tre män slagit sig ned till en arbetsmiddag, närmare bestämt en anställningsintervju. Den äldste, en gråsprängd gentleman i mörkblå, kritstrecksrandig kostym, spänner ögonen i den yngste och frågar: ”Och vad tror en sådan herre att han kan uträtta för moderata samlingspartiet?” Den tredje suger lugnt vidare på sin pipa.

Ja, ni har väl redan anat att de tre var partiledaren Gösta Bohman, partisekreterarkandidaten Lars Tobisson och arbetsutskottets ordförande Eric Krönmark, ansvarig för rekryteringen. Göstas provokativa fråga var ingalunda oberättigad. Visserligen hade jag just blivit fil dr i statsvetenskap, men jag hade dittills endast arbetat fackligt, aldrig politiskt. Jag var inte ens medlem i partiet, även om jag sanningsenligt kunde bedyra att jag alltid röstat rätt…

Jag minns att jag vid den tiden som politiskt intresserad moderatsympatisör undrade hur detta skulle avlöpa. ”En mörkblå, folkilsk reservkapten och handelskammardirektör”, tänkte jag, ”inte kunde väl han återvinna gamla väljare och dra till sig nya?” Enda trösten var att det på grund av den nye partiledarens framskridna ålder måste röra sig om en övergångslösning – Gösta var ju nära 60 år gammal.

Men hej vad jag bedrog mig! Efter en ganska trög och besvärlig start hade Gösta tio år senare enat partiet, förnyat dess politik, fördubblat dess röstetal, förvandlat det från minsta borgerliga parti till största, fört in det i två koalitionsregeringar och, inte minst, försett det med en stark framtidstro.

När jag började samarbeta med Gösta var det många som frågade: ”Hur klarar du att arbeta för en så krävande och kolerisk chef?” Jag brukade svara att jag hade många års träning med Bertil Östergren i Saco. Och fastän säkert ingen av dem skulle hålla med mig vill jag påstå att dessa båda hade många likheter: förutom den korta stubinen, ivriga reservofficerare, samma brist på tålamod med dem som inte tänkte lika snabbt som de själva, samma negativa uppfattning om Olof Palme och – faktiskt – samma sviktande säkerhet om sin roll och sin egen ställning.

Visst fick Gösta sina utbrott. Vi hade några rejäla sammandrabbningar. Men inte fler än tre eller fyra under alla år. Och han var aldrig långsint. När det blåst över återgick allt till det gamla vanliga igen.

Ibland har jag frågat mig om Göstas häftiga humör hade samband med hans nyss nämnda, för många säkert okända och oväntade, osäkerhet i den egna rollen. Denna tror jag i sin tur bottnade i en konflikt mellan hans höga ambitioner och hans tvivel på förmågan att leva upp till dem. Jag har också undrat om det inte var tur för Gösta att han så sent blev partiledare. Då hade en del kantighet hunnit slipas bort, hans fördragsamhet hade ökat, och efterhand som framgången infann sig, växte tilltron till den egna förmågan och han blev mer avspänd.

Varför blev då Gösta Bohman så framgångsrik som partiledare?

Första förutsättningen var att han stod på en fast ideologisk bas, där han förenade en liberal syn på individ och ekonomi med ett konservativt förhållningssätt till politiskt arbete. Detta parades med ett tydligt krav på konsekvens i det politiska handlandet. Som partiledare frestas man ofta till kortsiktigt taktiska avsteg från den raka kursen. Nog hade det varit oändligt mycket bekvämare, om Gösta lite passivt stämt in i Olof Palmes och Sten Anderssons ensidiga fördömanden av de amerikanska bombningarna av Hanoi vid juletid 1972. Men i linje med teserna i hans gamla debattskrift ”Inrikes utrikespolitik” stod Gösta på sig, och det ledde till partiets första lyft i opinionsmätningarna under den nya ledningen.

Jag minns ännu vilken trygghet denna fasta förankring i ideologi och partiprogram skänkte. Politiska händelser inträffar snabbt och oväntat, och massmedia kräver kommentarer omedelbart. Vi levde ännu före mobiltelefonernas tid. Många gånger ställdes Gösta och jag samtidigt inför samma nya frågeställning, han ute på kampanjresa och jag i Stockholm, eller tvärtom. Men jag lärde mig snart att om jag bara utgick från våra idépolitiska grundtankar var det ingen risk för tvetalan. Och när jag sedan hörde Gösta på radion eller läste hans svar i tidningen, visade det sig att vi reagerat på samma sätt. Det slog aldrig fel.

Till Göstas framgång bidrog också hans formuleringsförmåga. Han var både retoriskt elegant och slagfärdig. I sina ibland väl långa anföranden och artiklar, senare i sina böcker, redde han på ett pedagogiskt sätt ut komplicerade sammanhang och presenterade övertygande lösningar. Och efterhand som han kände sig säkrare i sin roll, presterade han i debatter och vid presskonferenser spontana och drastiska formuleringar, som fick partisekreterarens hjärta att hoppa upp i halsgropen, men som oftast gick hem på något mirakulöst sätt.

Gösta var inte den som läste upp eller skrev under texter som andra hade satt ihop. Det kan ha sitt intresse att veta hur ett av Göstas många linjetal kom till. Det började med att någon av hans medarbetare, ofta Carl Bildt, fick till uppgift att skriva ett utkast. Det var inget eftertraktat uppdrag. Vi kallade det att skriva ett ”refuseringsunderlag”. För vi visste att ytterst få tankar eller formuleringar skulle återfinnas i den slutliga produkten.

Men Gösta behövde utkastet som tändvätska. När han fick det, började han läsa, grymtande, ibland stönande. Efter att ha hunnit igenom kanske hälften, kastade han det åt sidan, tillkallade sin trogna sekreterare Birgitta Lundin, som jag sedan hade lyckan att överta, satte på röda Upptaget-lampan och började diktera, i timmar, ibland i dagar. Medarbetarnas uppgift blev sedan att stryka ned ordmassorna till högst en tredjedel. Men Gösta var själv sin främsta kritiker. Han putsade och polerade på texten för att den skulle bli alldeles kristallklar.

Här tangerar jag en annan viktig egenskap hos Gösta, som kanske förvånar en del: hans förmåga att lyssna och ta råd. Han var noga med att konsultera sina presidiekolleger Staffan Burenstam Linder och Eric Krönmark, kanske mest den senare. I riksdagsgruppen vände han sig särskilt till Ivar Virgin, utan vilkens synpunkter inget viktigt beslut fattades. Men han kunde också lyssna till tidigare motståndare och rivaler som Allan Hernelius och Bertil Lidgard.

Bland medarbetarna hyste Gösta stort förtroende för mina företrädare Sam Nilsson och Bertil af Ugglas. Den senares analytiska förmåga kom väl till pass när Gösta formulerade sina teser om ”den nya otryggheten” och ”den nya individualismen”. Och han blev med tiden bara mer beroende av den intellektuella stimulans han fick av sina personliga sekreterare Carl Bildt och Olof Ehrenkrona.

Att Gösta kunde både lyssna och ta råd betydde inte att han köpte andras synpunkter rakt av. Ett exempel: På den tiden var en partiledares tillfällen till tv-framträdanden mer sällsynta än nu. Skulle Gösta uppträda i en Aktuellt-intervju till kvällen gav det anledning till noggranna förberedelser. Gösta kunde för mig utveckla vad han tänkte säga. Några gånger hände det att jag föredrog en annan uppläggning och argumenterade för min uppfattning. För döva öron, föreföll det. Gösta insisterade på sin ursprungliga linje.

Hemkommen, fylld av onda aningar, knäppte jag på teven. Efter ett tag märkte jag att jag kände igen vissa synpunkter som mina egna. Nästa morgon frågade Gösta vad jag tyckte. Jag kunde inte låta bli att lite stolt anmärka att jag hade känt igen vissa argument. Göstas svar var kort: ”Du sa ju att jag skulle säga så.”

Nu undrar någon: ”Fanns det inga kvinnor bland rådgivarna?” Därmed är vi inne på Göstas lätt stökiga förhållande till företrädare för det motsatta könet. Visst respekterade han tredje vice gruppordföranden Astrid Kristensson, och visst uppskattade han kvinnoförbundets ordförande Britt Mogårds friska framtoning. Men hans förtrogna var de inte. Kanske det var en bidragande orsak att Gösta placerade dem på andra sidan i partiledarstriden.

När mittenpartierna inlade veto mot ”Batongmormor” Kristensson som justitieminister krävde Astrid – inte utan visst provocerande syfte – som enda alternativ att få posten som försvarsminister. Det blev för mycket för Gösta. Hon som inte ens gjort värnplikten, än mindre gått kadettskolan. Det fick bli kapten Krönmark i stället, och Astrid blev – som det skulle visa sig – populär landshövding i Växjö.

Skärmytslingarna med Britt Mogård var många. Ofta fick partisekreteraren mäkla fred mellan partiets och kvinnoförbundets ordförande. Det var med stor möda jag förmådde Gösta att inför partistämman 1975 godta vårdnadsbidraget, och han muttrade länge om understödstagaranda. Och trots att han egentligen inte visste ett skvatt om aktuell skolpolitik, anade han intuitivt att Britts förtjusning för SIA-projektet innebar ett steg mot flumskolan. Då var Ingegerd Troedsson mer på Göstas våglängd, och han var stolt att kunna lansera henne som vice talman.

Yngre kvinnor – inte minst journalister – kunde finna Gösta odräglig. Tillåt mig berätta en sann historia med min hustru Birgitta som medagerande. Gösta och Gunnel Bohman höll ofta representationsmiddag i hemmet. I samband med en nordisk konservativ partiledarkonferens i Stockholm var Birgitta fint placerad till vänster om Gösta med Norges nyblivne statsminister Kåre Willoch på sin andra sida. Gösta började genast anställa förhör om viktiga årtal i Sveriges historia. När Birgitta hade placerat både Poltava och Stockholms blodbad i fel sekel, blev det mycket ojande över tidernas förfall och ungdomens brist på historiska kunskaper. Kåre Willoch vred sig pinsamt berörd på sin stol.

Men då gick Birgitta till motattack. ”Du är väl bra på engelska, Gösta”, frågade hon. ”Javisst!”. Det var nu en sanning med modifikation – i hans generation var man säkrare på tyska, och han hade specialstuderat franska. ”På brittisk engelska säger man `nju` för ny. Men hur låter det på amerikanska”, frågade Birgitta. ”Det blir mera som `no`, svarade Gösta. ”Hur uttalar de då namnet på sin huvudstad?” ”No York”, sade Gösta. ”Jaså, jag trodde det var Washington”, klämde Birgitta till. Medan Kåre Willoch skrattade så han höll på att ramla av stolen, blev Gösta först högröd i ansiktet och såg förolämpad ut. Men sen sprack han upp i ett leende.

Gösta gillade att möta motstånd och få svar på tal. Med detta var Birgittas lycka gjord. Nu var det slut med tråkningarna, och de två blev bästa vänner. I många år kunde jag i posten hemma hitta brev till min hustru med Göstas handstil, där synpunkter utbyttes om aktuell svensk litteratur.

Bakom svårigheten att umgås naturligt med kvinnor spårar jag också Göstas grundläggande osäkerhet. Ett annat lite oväntat inslag härav var en ständig misstänksamhet. Han uttryckte ofta sin oro för att någon, kanske Staffan eller Carl eller jag, bara väntade på ett tillfälle att sticka en kniv i ryggen på honom. Jag minns att när han mot slutet av sin partiledartid för femtielfte gången ondgjorde sig över detta svarade jag att den som försökte något sådant mot en så uppskattad partiledare skulle finna att han i stället begick harakiri.

Hade då Gösta några andra svagheter? Allting är relativt. Ingen av kvinna född kan förena alla de egenskaper som krävs hos en partiledare. Gösta var mera riksdagspolitiker än partiman. Ansvaret för partiorganisationen överlät han på andra, först på Eric Krönmark och sedan under regeringstiden på mig. Han trivdes inte med att festa med partiombudsmännen eller att smörja moderatpressens ledarskribenter, något som kunde ha äventyrat hans ställning, om han inte visat sig så populär bland väljarna.

Gösta var också bättre som oppositionsföreträdare än som regeringsmedlem, han var mer idépolitiker och polemiker än administratör. Kanske var det därför han så relativt lätt kunde överge maktens sötma i kanslihuset och återvända till riksdagen. Mer än en gång förklarade han som ekonomiminister för riksdagsgruppen: ”Ni skall inte tro det är så roligt här uppe på maktens höjder – jag skulle mycket hellre vilja komma ner till er.” Det var kanske inte så diplomatiskt sagt, men just därför uttryckte det nog vad han själv kände.

Vad gjorde då Gösta Bohman så populär? Den hetlevrade överklassföreträdaren blev ju med tiden rentav folkkär. Jag tror att väljarna upptäckte hans brist på förljugenhet och förställning, hans äkthet. De såg att det under kritstreckskostymen fanns en skärkarl i rutig flanellskjorta med slidkniv i bältet, som slogs med renhållningsmonopolet i Norrtälje.

Jag skulle som partisekreterare ha varit mäkta stolt om denna folkliga framtoning varit en skapelse av partikansliets strateger, en PR-produkt. Men sanningen att säga blev vi både förvånade och smått generade, när vi inför ett val hade ordnat en journalistresa till Sundskär, där uppslutningen blev enorm, och det första alla gjorde var att fotografera och provsitta Bohmans dass.

Till Göstas charm hörde också hans impulsivitet och därmed sammanhängande benägenhet för förhastade uttalanden. När Carl Bildt och jag läste korrektur på den första memoarboken ”Så var det” brukade vi skämta om att titeln rätteligen borde vara ”Det har jag aldrig sagt”. Från den här synpunkten var 1979 års till slut så framgångsrika valrörelse en partisekreterares mardröm. Det började med att Gösta förklarade att farligare än kärnkraft var att cykla, och slutade med att han betecknade mittenpolitik som struntprat. Däremellan åstadkom han sitt kanske mest bevingade uttalande, det där om folk i sydliga länder som bor i plåtskjul och plockar bananer från träden.

Dess tillkomst är betecknande för upphovsmannen. Dagens Industri hade uppdragit åt den vänsterradikale professorn Gunnar Adler-Karlsson att göra djupintervjuer med partiledarna. Vi fruktade det värsta, men till slut hade Gösta gett Adler-Karlsson en tid efter ett valmöte på Liseberg i Göteborg. Jag satt utanför det gamla värdshusets solheta vägg och väntade på att det skulle bli klart. Det tog en timme, det tog två, och kanske mer. När Gösta till slut kom ut, frågade jag hur det hade gått. ”Jag får läsa artikeln, innan den trycks”, var hans korta svar.

Några dagar senare, när Gösta vid ett tillfälligt uppehåll i valturnerandet var på partikansliet, kom han in till mig. Han stormade inte in som vanligt, utan närmast smög, och räckte fram ett papper. ”Du kan väl läsa det här”, sade han. Det var Adler-Karlsson-intervjun. Där fanns flera halsbrytande ordvändningar, men när jag kom till plåtskjulen och bananerna, hoppade jag högt. Jag rusade in till Gösta och begärde en förklaring. Gösta svarade lite generat med ett av sina favorituttryck: ”Tycker du det är lite tillspetsat?” Jag öste på om risken att anklagas för rasfördomar etc. Då kom det vanliga: ”Det har jag aldrig sagt! Jag skall ut och resa igen, så ni får ringa chefredaktören och begära en rättelse.”

Jag minns inte om det var Carl Bildt eller jag som nådde Bertil Torekull på telefon vid elvatiden på kvällen. Han lyssnade en stund på utläggningen om att det måste vara ett missförstånd och att Gösta Bohman aldrig skulle kunna säga något sådant, innan han levererade dråpslaget: ”Vi har det på band.”

Men väljarna var förstående och förlåtande, och moderaterna drog i valet förbi centern och blev största borgerliga parti.

Efter fyllda 70 år lämnade Gösta Bohman 1981 partiledarskapet. Men han blev kvar i riksdagen till 1991. Han lade sig inte i senare partiledningars arbete, han yttrade sig nästan aldrig på riksdagsgruppens möten, han satt inte i utskott, och han deltog i kammardebatten endast i de undantagsfall den rörde fritidsfisket eller någon annan känslig skärgårdsfråga.

Egentligen hade nog Gösta inte tänkt sig att vara kvar som riksdagsman, i alla fall inte så länge. Men samtidigt som han avgick som partiledare lämnade honom hans älskade hustru Gunnel – först andligen och sedan också i fysisk mening. Det ekade tomt och ödsligt i den stora Östermalmsvåningen. Gösta sökte sin tillflykt i arbetsrummet i riksdagen som han fick behålla även sedan han slutat som riksdagsman. Där kände han politikens puls slå. Och där utarbetade han sina runt om i landet uppskattade anföranden, artiklar och böcker.

Gösta Bohman blev bara mer populär med åren. Han fick sättas upp på valsedeln utan det föregående, näst intill obligatoriska deltagandet i provvalet. Risken var annars stor att han besegrade sina sentida efterträdare som kandiderade i samma valkrets. Gösta blev också något av en kultfigur för särskilt de yngre, nykomna riksdagsmännen. Nu hade han tid med dem på ett sätt som han inte haft som partiledare och som de aktuella partiledningarna inte heller hade. Gösta deltog alltid i riksdagsgruppens tillställningar, där han hörde till de sista på dansgolvet.

En sista episod: Det var morgonen efter riksdagsgruppens julfest ett år då Gösta slutat som riksdagsman men formellt hade ställning som medarbetare på riksdagskansliet. Klockan var tio över nio, när jag hörde honom komma in till min sekreterare Birgitta Lundin i rummet intill. ”Idag är jag sen. Det var trögt att komma upp ur sängen!” Jag kan än idag höra hennes replik: ”Gösta, jag tror inte någon hade invänt, om du så hade tagit hela förmiddagen ledig.”

Sådan var han – skicklig och plikttrogen som politiker, stimulerande och framgångsrik som partiledare, en färgstark personlighet och äkta som människa.

Lars Tobisson var partisekreterare 1974-81, riksdagsledamot 1979-2001 och förste vice ordförande 1981-99. Denna text är hämtad från ett anförande vid partiets seminarium vid hundraårsjubiléet i riksdagen den 16 oktober 2004. I memoarboken ”Främling i folkhemmet” (Atlantis, 2009) berättar han utförligare om den tiden och sin övriga karriär.

Vad hade Gösta Bohman att säga om välfärdsstaten? Mycket litet. Han talade och skrev ofta, mycket och länge om individen och om samhället, men rätt föga om staten.

Innan 70-talet hade välfärdsstaten diskuteras främst i ekonomiska termer. Under 60-talet hade det diskuterats om vi egentligen hade råd med det som kallades den ofantliga sektorn. Och Gösta tillhörde förvisso de som tyckte att expansionen av de offentliga utgifterna hade gått alldeles för snabbt. Men hans angreppssätt var ändå ett annat.

Två begrepp förknippas med den diskussion kring dessa frågor som Gösta förde på 70-talet: Den nya individualismen, och den nya otryggheten.

Bägge begreppen väckte rätt starka aggressioner hos de politiska motståndarna. Det antyddes att han ville ha statarsamhället tillbaka. Och det hävdades att han svartmålade Sverige.

När han gav ut sin ”Tankar om mitt Sverige” 1974 kunde han fortfarande skriva att vi i Sverige hade en högre levnadsstandard än något annat europeiskt land. Med dagens mått mätt var arbetslösheten – öppen liksom dold – mycket låg, och sjukskrivningstalen antydde ingen motsvarighet till den pestepidemi som förefaller ha hemsökt nationen under senare år.

Det borde ha varit ett rätt välmående land. Men Gösta var inte den som såg samhället främst i den ekonomiska forskningens och statistikens ljus. Förutom de vardagskontakter som alltid tillhör det politiska livet var det i mycket stor utsträckning i den moderna litteraturen som han såg samhället spegla sig. Det handlade om Stig Claesson, Birger Norman, Olle Hedberg, PC Jersild, inte minst Sven Delblanc och Lars Gustafsson.

Här fanns en ensamhet och maktlöshet mitt i välfärden som Gösta Bohman försökte att lyfta fram. Här sökte han svaret på frågan om varför medborgarna i det välmående välfärdslandet Sverige kände sig missnöjda. Så växte begreppet den nya otryggheten fram. Det var inte bara – inte ens främst – ekonomiskt. Det handlade om att individer som till synes getts all trygghet av staten ändå tyckt sig se hur denna fallerade, hur lösningar för alla sällan passade den enskilde, hur någonting som i statistikens tabeller uppifrån såg så fint ut nerifrån mest ledde till känslor av maktlöshet, utsatthet och otrygghet.

Och så lades till detta begreppet den nya individualismen. Jag minns hur det formades efter valrörelsen 1973. Då såg man – kanske för första gången riktigt ordentligt – hur socialdemokratin började förlora röster i de delar av Sverige som mer än några andra hade formats av deras politik.

Det var inte städernas köpmän eller landsbygdens bönder det handlade om – de hade annan hemvist. Utan det var i det nya välfärds-Sverige, i av sociala ingenjörer skapade förorter och nya bygder som det växte fram en ny individualism som tyst och försiktigt, men mycket tydligt, började att revoltera mot den kollektiva omsorgens alla modeller och mekanismer.

Minns att detta var en tid då socialdemokratins stöd i valmanskåren normalt låg kring cirka 45 procent.

Så småningom kom Gösta att till dessa två begrepp lägga ett tredje. Det var från professorn David Magnusson han lånade begreppet ”den inlärda hjälplösheten” för att försöka att beskriva en del av de mekanismer som hade trätt fram inte minst i den moderna litteraturen.

På något sätt verkade det som om välfärdsstatens alla modeller och mekanismer hade en tendens att skola individerna i hjälplöshet. Du kan inte själv – men staten kan se till att Du kan. I många fall – det var ju det som hade burit upp det sociala reformarbete som i de flesta fall skett under bred politisk enighet – handlade det om att hjälpa individer som faktiskt inte hade någon annan möjlighet. Men ju mer systemen byggdes ut, desto diffusare blev gränserna mot dem som kanske trots allt kunde hjälpa sig själva, och mot dem som alldeles definitivt hade haft den möjligheten.

Tidens tes var att ett system för omsorg om vissa måste vara ett system för omsorg om alla för att inte nya klyftor och spänningar skulle skapas. Och därmed blev det system som hjälpte också dem som kanske inte på samma sätt behövde hjälpen ett system som riskerade att skola individerna till hjälplöshet.

Ett sådant samhälle riskerar förr eller senare att bli ett farligt samhälle. Det var därför Gösta ville bygga på den nya individualism han såg i det nya medelklassamhället Sverige för att mota den hjälplöshet som annars riskerade att programmeras in i allt fler.

Sakta, subtilt men säkert, fanns det annars en risk för att frihetens grundvalar skulle komma att eroderas. Det skulle bli ett farligt samhälle.

Så långt förde Gösta sällan sina tankar. Han ställde frågor, citerade och utmanade i syfte att pröva sig fram. I diskussionen utnyttjade han stundtals reträtten med samma taktiska skicklighet som offensiven.
Men ständigt handlade det om ett försök att få samhällsföreställningarna att bryta upp från modeller som han fruktade höll på att föra oss i alldeles fel riktning. Idémässigt var det ett ständigt ifrågasättande av kollektivismens modeller och föreställningar.
Mycket av denna diskussion kom att föras vidare av Staffan Burenstam Linder, som med stor tydlighet ställde välfärdsstaten i kontrast mot välfärdssamhället, och hävdade att den förra höll på att utvecklas till ett första klassens hot mot det senare. (”Den hjärtlösa välfärdsstaten”, 1983)

Nu – några decennier senare – är vi ett sjukdomsdrabbat medelinkomstland i Europa, med en arbetslöshet som riskerar att föda en allt farligare social desperation inte minst i storstädernas invandrardominerade ytterområden.

Nu diskuteras förvisso bidragsnivåer – men alltför sällan de mer grundläggande frågor som då ofta ställdes av Gösta Bohman och Staffan Burenstam Linder. Förvisso kan vi bidra till att råda bot på den saken.

Carl Bildt arbetade under 70-talet som politisk sekreterare åt Gösta Bohman.1979 valdes han in i riksdagen för att 1986 bli partiledare och 1991 statsminister. Texten är ett tal vid 2005 års Bohmanseminarium om välfärdsstaten och har tidigare publicerats i Svensk Tidskrift.

Gösta Bohman var egentligen inte mycket av en politiker alls i den mening som detta begrepp numera nästan alltid används. Han hade aldrig, åtminstone inte i relevant tidsålder satt sin fot inom ramen för ett ungdoms- eller studentförbund. Han hade egentligen aldrig för avsikt att ge sig in i den aktiva politiken. Han brukade själv hävda – även om jag tror att han där befann sig i den distinkta utkanten av sin egen trovärdighet – att han inte ens hade velat bli partiordförande.

Han trivdes i grunden mycket bättre i den fria debatten i kammaren, bland annat denna kammare inledningsvis, än i den något mera begränsade tillvaro som en statsrådstaburett alltid innebär. Han var den lovande unga juristen i Stockholms handelskammare som ombads att gå in i fastighetsnämnden i Stockholms stad för att som expert bidra med synpunkter. Han gick in på villkor att han skulle slippa att gå med i det som då hette högerpartiet…

Men kontrasten blev för stor mellan det fria företagande som han hade arbetat med tidigare och den centralstyrande samhällsomdanarnit, då i form av väldiga planer på att omgestalta Stockholms innerstad, som han där såg. Sannolikt började Göstas politiska karriär med att han blev arg, kanske till och med förbannad, sade ifrån och hävdade att det mesta var fel och borde göras annorlunda.

Och resten är, som vi säger numera, historia.

1970 blev han ordförande i det som strax innan hastigt och lustigt hade bytt namn till moderata samlingspartiet. Ett av hans första beslut var att byta ut den lätt vinröda färg som den nya partisymbolen hade försetts med mot en distinkt klarblå dito, anpasslig till tidsandan förvisso, det var ett moderat parti – men det fanns gränser för hur långt denna anpassning till tidsandan skulle gå.

Den där tidsandan, det glömmer vi ofta bort, var en helt annan då än vad den är i dag. Vi levde mitt uppe i vad som skulle visa sig vara socialismens sista sommar i svensk, kanske global samhällsdebatt. Socialdemokratin började plötsligt närmast tungomålstalande tala om den demokratiska socialismen som nu slutgiltigt skulle införas. Någon form av planhushållning skulle införas, det var det begrepp som man tryckte på omslaget i sitt kongresstryck. Och i mitten av 1970-talet inleddes så den strid om löntagarfonder som faktiskt inte skulle avslutas förrän med avvecklingen av de där fonderna i början av 1990-talet.
Gösta tog strid för marknadsekonomin, inte tu tal om det. Men det handlade för honom och utifrån hans anföranden mindre om ett teoretiskt motiverat ekonomiskt system och mera om en syn på individens frihet och rätt som naturligt ledde till en fri ekonomi och som varje försök att införa socialism och planhushållning förr eller senare skulle komma att hota. Det var striden för rätten och individens rätt mot överheten som bar fram engagemanget också för den fria ekonomin. Det var det som engagerade och det var det som bar fram politiken.

Då talade andra, nästan hela samhällsdebatten, om det som kallades funktionssocialism, om ni kommer ihåg detta begrepp. Ägandet kunde formellt finnas kvar, det skulle inte avskaffas, men dess olika funktioner kunde en efter en gradvis socialiseras. Det var fiffigt och det var bra. Av den självklara principen att allting i ett fritt samhälle, inklusive ägandet, sker inom de ramar som lagar och rättsordningen lägger fast gjordes en teori som gav staten möjlighet att successivt inskränka för att närmast avskaffa individens rätt och därmed också individens möjligheter till frihet.

Det var när han tog striden för den rätten som han också visade på och kom att successivt alltmer betona vikten av principerna. Jag tror inte att han frågade någon medierådgivare eller motsvarande när han tog strid mot Norrtälje kommun för att slippa betala sophämtningsavgiften. Den tidens klimat var något mera tolerant än dagens och jag kan väl föreställa mig vad dagens aftontidningar hade gjort av det politiska initiativet och den politiska striden.
Men till slut, och det tog sin tid, vann Gösta. Och även om Norrtälje kommun kanske inte uppfyllde alla de krav på monstruöst förtryck som kunde ställas i en värld där det förvisso fanns rätt mycket av den varan, visade han att det gick att ta strid mot ett diskret vardagsförtryck som den alltmer byråkratiserade staten hade börjat tillämpa mot medborgarna.

Med utgångspunkt från egna erfarenheter fortsatte han detta. Det handlade mera sällan om populistiska eller ens populära saker som han tog upp. Att säga att allemansrätten inte gav vilka rättigheter som helst gentemot den självägande bonden eller självägande skogsägaren var inte nödvändigtvis den mest populistiska ståndpunkt man kunde tänka sig – rätt lång från det. Eller att säga att massan av fritidsfiskare i landet inte hade vilka rättigheter som helst gentemot en skärgårdsbonde som hade ägt och brukat sin fiskerätt i generationer var inte heller nödvändigtvis det mest populistiska krav man kunde tänka sig.

Det var inte de stora folkgruppernas eller den stora folkmajoritetens frågor som det ofta handlade om. Men det spelade egentligen ingen roll, därför att många människor kände igen sig i alla fall. De hade inte upplevt just detta och hade ingen anledning att bekymra sig över just detta, men de hade upplevt någonting annat som var yttringar av samma bristande respekt för rätten och ägandet, för möjligheterna att själva forma sina liv.
Gradvis kom Gösta att tala alltmer om ägandet som fundamentet för friheten, om vikten av en stat som såg skyddet av individens frihet och rätt som en av sina allra viktigaste uppgifter.

Han såg det fullständigt självklart att vara liberal och fullständigt självklart att vara konservativ och fullständigt självklart att med utgångspunkt från verkligheten vara engagerad också i idéerna.

Mycket i dagens Sverige är väldigt annorlunda mot det 70-tal där Gösta hade sin mest betydelsefulla praktiska politiska gärning. I dag har socialismen havererat åtminstone som idé som system, kanske inte alltid som närvarande verklighet. Socialdemokratin har egentligen inte haft en enda idé om samhällsförändring sedan löntagarfonderna och nu får vi ju retroaktivt läsa i den ena memoaren efter den andra att egentligen var alla mot även den idén. Historieforskningen får väl utreda om det var någon som över huvud taget var för det de stred för under sisådär ett kvarts sekel.

Mycket i Sverige har liberaliserats, förbättrats och öppnats upp. Vi glömmer lätt hur i grunden reglerad stora delar av den ekonomi var som vi fortfarande hade en bra bit in mot slutet av 80-talet. Vi har fått avregleringar, globalisering, ett medlemskap i en vidare europeisk samarbetsordning och dessutom rättsordning som i grunden förändrar villkoren för väldigt mycket av samhällsutveckling och rättsutveckling i Sverige.

Vi noterar att försvaret för den enskildes rätt inte längre kan vara eller enbart är vad vi brukar kalla en högerfråga i den politiska debatten. Vi kan ibland till och med se den politiska vänstern ta upp viktiga frågor när det gäller rätten för den enskilde. Vi hade tre svenska medborgare som fick sin rätt till ägande inskränkt under formellt sett riktiga men i grunden dubiösa former som ett led i den nödvändiga och angelägna kampen mot den globala terrorismen. Det ledde till – på goda grunder – en betydande debatt. …

Det handlar om idéer och frågor som är viktiga att diskutera från en principiell utgångspunkt i en tid när insikten om sambandet mellan ägande och rätt, mellan frihet och demokrati, mellan ansvarstagande och utveckling – och detta som förutsättning för ett i genuin mening gott samhälle – trots allt står starkare än på mycket länge, men där de sambanden samtidigt kan tjäna som inspiration till den debatt som ska föra dessa frågor vidare.

Texten är hämtad från Carl Bildts anförande vid Bohmanseminariet 2003 i riksdagens förstakammarsal och återges här i något redigerad form.

Gösta Bohman var en för sin tid ovanlig politikertyp. Nog för att det ännu fanns jurister och officerare kvar i Sveriges riksdag på 70-talet, och näringslivsföreträdare för den delen. Men kombinationen och det faktum att han gjorde sen debut i partipolitiska sammanhang utan föregående karriär i ungdoms- och studentförbund, eller hade nött långbänkarna i lokalpolitiken, bäddade för en ny personlighet och stil i svensk politik.

Bohman var en stridens man som med frihetspatos aldrig tvekade att säga sin mening, oftare rakt på sak än diplomatiskt. Han skulle komma att sätta prägel inte bara på sitt parti – och i grunden förändra dess politiska balans i liberalkonservativ riktning – utan också påverka hela det partipolitiska klimatet och bidra till valsegern och maktskiftet 1976. Det var ett epokskifte; efter 44 års socialdemokratiskt maktinnehav bytte svenskarna politisk ledning.

Så stoppades den fortsatta vandringen på fondsocialismens väg in i enpartistaten och Bohman gick till historien som en av dem som gjorde skillnad i svensk politik. Tillsammans med centerledaren Thorbjörn Fälldin fick han i två på varandra följande val uppleva segerglädje.

Framförallt vore han en för vår tid ovanlig politiker. Reservofficer, direktör, fembarnsfader, skärgårdskarl med rikskänd slidkniv, naturpoet – det görs inte många sådana nuförtiden. Men så är det också andra tider nu än då Gösta Bohman och hans medarbetare tog över ett parti i kris och mot tidsandan vände vänstervinden till en frihetsvåg.

Skärvor av detta vill Bohmanfonden och denna hemsida förmedla till eftervärlden.

Mats Johansson var partiets informationschef 1978-79, med en bakgrund i ungdomsförbundet som redaktör 1974-76. Mer om den tiden berättar han i minnesboken ”De svarta åren” (Timbro, 1998).

Antecedentia (källa: Wikipedia)

Bo Gösta Bohman, jurist, direktör och politiker (m), född den 15 januari 1911, död den 12 augusti 1997. Som partiledare 1970-1981 bidrog han starkt till att partiets väljarstöd växte under denna tid.

Bohman var son till den småländske frisinnade disponenten Conrad Bohman och dennes hustru Berta (född Gabrielsson). Efter avslutad folkskola blev han efter utbildning vid Svea artilleriregemente reservofficer 1932. Fyra år senare avlade Bohman juris kandidatexamen vid Stockholms högskola. 1939 gifte han sig med förste bibliotekarien Gunnel Mossberg och fick fem barn: Inger (1942), Kajsa (1943), Johan (1945), Mia (1953) och Lotta (1955).

1936-1939 fullgjorde Bohman sin tingstjänstgöring vid Södra Roslags häradsrätt som andre notarie.

1939 anställdes han som direktörsassistent vid Stockholms byggmästarförening, övergick 1942 till Stockholms handelskammare, där han 1948-70 var vice VD. Vid det extra utlysta sommarvalet 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare för Stockholms stad och övergick senare till första kammaren där han blev gruppledare. Bland annat verkade han som ordförande i riksdagens mäktiga statsutskott.

1965 utsågs han efter partiledaren Gunnar Heckschers avgång till förste vice ordförande. 1970 valdes han efter en strid på partistämman att ersätta Yngve Holmberg som ordförande i det parti som i början av januari 1969 hade bytt namn från högerpartiet till moderata samlingspartiet.

1960-talets tillbakagång för partiet vändes i uppgång. 1976 lyckades Bohman med sitt mål att få till stånd ett regeringsskifte. Han har själv beskrivit det som sitt livs gladaste natt när ungmoderater på valnatten tågade till hans bostad på Villagatan med svenska flaggan och sjöng nationalsången utanför. I den nya trepartiregeringen (c-fp-m) utnämndes Bohman till ekonomiminister.

Vid valet 1979 blev moderaterna för första gången sedan 1958 största borgerliga parti. Statsminister Fälldin kunde bilda sin andra trepartiregering där Bohman fortsatte som ekonomiminister.

1981 avgick Bohman som partiledare för att lämna plats för Ulf Adelsohn. Kvar i riksdagen till 1991 skrev han under de närmaste åren bland annat sina politiska memoarer: ”Så var det” (1983) och ”Maktskifte” (1984).