”Partiledarbytet 1970: Förnyelsen” av Johan Westrin

En av de djupaste kriserna i moderaternas historia inträffade hösten 1970. Den kom knappast som någon blixt från klar himmel. Under en lång följd av år hade motgångarna kommit, en efter en.

Valet 1964 blev det tredje nederlaget i följd. Det ledde till att partiledaren Gunnar Heckscher på våren 1965 meddelade att han inte tänkte ställa upp till omval vid stämman i juni. Till efterträdare valdes partisekreteraren Yngve Holmberg. Till förste vice ordförande valdes samtidigt Gösta Bohman…

Omedelbart efter förlustvalet 1970 blev den dittills någorlunda dolda motsättningen mellan Yngve Holmberg och Gösta Bohman fullt offentlig. Det var uppenbart att det inte gick att fortsätta med det sittande partipresidiet. Antingen måste Holmberg eller Bohman bytas ut. (Det fanns t o m de som ville få bort dem båda.)

Både Holmberg och Bohman var stockholmare. Det hade ändå den fördelen att partiledarkrisen inte blev någon form av motsättning mellan regionala intressen. Däremot var det uppenbart att båda hade sina starka och svaga områden i landet. Holmberg hade sitt starkaste stöd i de områden där man allra hårdast hade drivit kraven på borgerlig samling, medan Bohman, som ansågs mer ”mörkblå”, hade sitt starkaste stöd i områden där man var mer angelägen om att framhäva partiets egen profil och politik.

I provvalet i Stockholm inför riksdagsvalet 1970 hade Bohman fått fler röster än Holmberg. Trots detta hade Holmberg placerats på första plats på listan. Det hade sett mycket egendomligt ut om inte partiordföranden hade varit toppnamnet. Men provvalsresultatet visade ändå var stockholmsopinionen stod.

Vid ett partistyrelsesammanträde den 23 oktober beslutades att kalla till extra partistämma den 14 november. Det säger sig självt att stämman föregicks av stor nervositet. Tidningarna skrev artiklar om krisen …

När valberedningen avgav sitt förslag var den oenig; med knappast möjliga marginal, sju röster mot sex, beslöt dess majoritet att föreslå Gösta Bohman som partiordförande.

Däremot var förslaget till övrigt presidium enhälligt. Staffan Burenstam Linder, som då var docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och riksdagsledamot sedan valet 1968, föreslogs till förste vice partiordförande. Till andre vice ordförande och ordförande i partiets arbetsutskott nominerades lantbrukaren Eric Krönmark, som hade varit ordförande i ungdomsförbundet 1965-66 och valts till riksdagen 1964.

När stämman sammanträdde i Farsta gymnasium den 14 november bifölls ett yrkande av riksdagsledamoten James Dickson från Norra Älvsborgs län att valet skulle hållas utan någon föregående debatt.

I stort sett hade varje länsförbund sin linje, d v s man hade kommit överens om vilken av ordförandekandidaterna man skulle rösta på. Men eftersom det handlade om en sluten votering med hemliga röster går det inte att veta i vilken utsträckning det fanns frondörer mot förbundslinjen. Men så mycket kan anses klarlagt som att en klar majoritet av stockholmsdelegaterna röstade på Bohman.

Resultatet av omröstningen blev att Bohman fick 132 röster och Holmberg 82 röster. Partiet hade fått en ny ordförande.

Texten är en kortare version av kapitel i böckerna ”Hundra år för huvudstaden. Stockholmsmoderaterna 1905-2004” och ”Den moderata bilden” av Johan Westrin, jur kand och handläggare vid det moderata partikansliet, som också nedtecknat Svensk Tidskrifts historia (www.svensktidskrift.se).