Gösta Bohmans fond för idédebatt

Carl Bildt har vid flera tillfällen minnestalat över sin förföreträdare, bland annat vid Bohmanfondens seminarier. Här följer två porträtt.

 

Marknadsekonomin som frihetens grund

Av Carl Bildt (2003)

Gösta Bohman var egentligen inte mycket av en politiker alls i den mening som detta begrepp numera nästan alltid används. Han hade aldrig, åtminstone inte i relevant tidsålder satt sin fot inom ramen för ett ungdoms- eller studentförbund. Han hade egentligen aldrig för avsikt att ge sig in i den aktiva politiken. Han brukade själv hävda – även om jag tror att han där befann sig i den distinkta utkanten av sin egen trovärdighet – att han inte ens hade velat bli partiordförande.

Han trivdes i grunden mycket bättre i den fria debatten i kammaren, bland annat denna kammare inledningsvis, än i den något mera begränsade tillvaro som en statsrådstaburett alltid innebär. Han var den lovande unga juristen i Stockholms handelskammare som ombads att gå in i fastighetsnämnden i Stockholms stad för att som expert bidra med synpunkter. Han gick in på villkor att han skulle slippa att gå med i det som då hette högerpartiet…

Men kontrasten blev för stor mellan det fria företagande som han hade arbetat med tidigare och den centralstyrande samhällsomdanarnit, då i form av väldiga planer på att omgestalta Stockholms innerstad, som han där såg. Sannolikt började Göstas politiska karriär med att han blev arg, kanske till och med förbannad, sade ifrån och hävdade att det mesta var fel och borde göras annorlunda.

Och resten är, som vi säger numera, historia.

1970 blev han ordförande i det som strax innan hastigt och lustigt hade bytt namn till moderata samlingspartiet. Ett av hans första beslut var att byta ut den lätt vinröda färg som den nya partisymbolen hade försetts med mot en distinkt klarblå dito, anpasslig till tidsandan förvisso, det var ett moderat parti – men det fanns gränser för hur långt denna anpassning till tidsandan skulle gå.

Den där tidsandan, det glömmer vi ofta bort, var en helt annan då än vad den är i dag. Vi levde mitt uppe i vad som skulle visa sig vara socialismens sista sommar i svensk, kanske global samhällsdebatt. Socialdemokratin började plötsligt närmast tungomålstalande tala om den demokratiska socialismen som nu slutgiltigt skulle införas. Någon form av planhushållning skulle införas, det var det begrepp som man tryckte på omslaget i sitt kongresstryck. Och i mitten av 1970-talet inleddes så den strid om löntagarfonder som faktiskt inte skulle avslutas förrän med avvecklingen av de där fonderna i början av 1990-talet.
Gösta tog strid för marknadsekonomin, inte tu tal om det. Men det handlade för honom och utifrån hans anföranden mindre om ett teoretiskt motiverat ekonomiskt system och mera om en syn på individens frihet och rätt som naturligt ledde till en fri ekonomi och som varje försök att införa socialism och planhushållning förr eller senare skulle komma att hota. Det var striden för rätten och individens rätt mot överheten som bar fram engagemanget också för den fria ekonomin. Det var det som engagerade och det var det som bar fram politiken.

Då talade andra, nästan hela samhällsdebatten, om det som kallades funktionssocialism, om ni kommer ihåg detta begrepp. Ägandet kunde formellt finnas kvar, det skulle inte avskaffas, men dess olika funktioner kunde en efter en gradvis socialiseras. Det var fiffigt och det var bra. Av den självklara principen att allting i ett fritt samhälle, inklusive ägandet, sker inom de ramar som lagar och rättsordningen lägger fast gjordes en teori som gav staten möjlighet att successivt inskränka för att närmast avskaffa individens rätt och därmed också individens möjligheter till frihet.

Det var när han tog striden för den rätten som han också visade på och kom att successivt alltmer betona vikten av principerna. Jag tror inte att han frågade någon medierådgivare eller motsvarande när han tog strid mot Norrtälje kommun för att slippa betala sophämtningsavgiften. Den tidens klimat var något mera tolerant än dagens och jag kan väl föreställa mig vad dagens aftontidningar hade gjort av det politiska initiativet och den politiska striden.
Men till slut, och det tog sin tid, vann Gösta. Och även om Norrtälje kommun kanske inte uppfyllde alla de krav på monstruöst förtryck som kunde ställas i en värld där det förvisso fanns rätt mycket av den varan, visade han att det gick att ta strid mot ett diskret vardagsförtryck som den alltmer byråkratiserade staten hade börjat tillämpa mot medborgarna.

Med utgångspunkt från egna erfarenheter fortsatte han detta. Det handlade mera sällan om populistiska eller ens populära saker som han tog upp. Att säga att allemansrätten inte gav vilka rättigheter som helst gentemot den självägande bonden eller självägande skogsägaren var inte nödvändigtvis den mest populistiska ståndpunkt man kunde tänka sig – rätt lång från det. Eller att säga att massan av fritidsfiskare i landet inte hade vilka rättigheter som helst gentemot en skärgårdsbonde som hade ägt och brukat sin fiskerätt i generationer var inte heller nödvändigtvis det mest populistiska krav man kunde tänka sig.

Det var inte de stora folkgruppernas eller den stora folkmajoritetens frågor som det ofta handlade om. Men det spelade egentligen ingen roll, därför att många människor kände igen sig i alla fall. De hade inte upplevt just detta och hade ingen anledning att bekymra sig över just detta, men de hade upplevt någonting annat som var yttringar av samma bristande respekt för rätten och ägandet, för möjligheterna att själva forma sina liv.
Gradvis kom Gösta att tala alltmer om ägandet som fundamentet för friheten, om vikten av en stat som såg skyddet av individens frihet och rätt som en av sina allra viktigaste uppgifter.

Han såg det fullständigt självklart att vara liberal och fullständigt självklart att vara konservativ och fullständigt självklart att med utgångspunkt från verkligheten vara engagerad också i idéerna.

Mycket i dagens Sverige är väldigt annorlunda mot det 70-tal där Gösta hade sin mest betydelsefulla praktiska politiska gärning. I dag har socialismen havererat åtminstone som idé som system, kanske inte alltid som närvarande verklighet. Socialdemokratin har egentligen inte haft en enda idé om samhällsförändring sedan löntagarfonderna och nu får vi ju retroaktivt läsa i den ena memoaren efter den andra att egentligen var alla mot även den idén. Historieforskningen får väl utreda om det var någon som över huvud taget var för det de stred för under sisådär ett kvarts sekel.

Mycket i Sverige har liberaliserats, förbättrats och öppnats upp. Vi glömmer lätt hur i grunden reglerad stora delar av den ekonomi var som vi fortfarande hade en bra bit in mot slutet av 80-talet. Vi har fått avregleringar, globalisering, ett medlemskap i en vidare europeisk samarbetsordning och dessutom rättsordning som i grunden förändrar villkoren för väldigt mycket av samhällsutveckling och rättsutveckling i Sverige.

Vi noterar att försvaret för den enskildes rätt inte längre kan vara eller enbart är vad vi brukar kalla en högerfråga i den politiska debatten. Vi kan ibland till och med se den politiska vänstern ta upp viktiga frågor när det gäller rätten för den enskilde. Vi hade tre svenska medborgare som fick sin rätt till ägande inskränkt under formellt sett riktiga men i grunden dubiösa former som ett led i den nödvändiga och angelägna kampen mot den globala terrorismen. Det ledde till – på goda grunder – en betydande debatt. …

Det handlar om idéer och frågor som är viktiga att diskutera från en principiell utgångspunkt i en tid när insikten om sambandet mellan ägande och rätt, mellan frihet och demokrati, mellan ansvarstagande och utveckling – och detta som förutsättning för ett i genuin mening gott samhälle – trots allt står starkare än på mycket länge, men där de sambanden samtidigt kan tjäna som inspiration till den debatt som ska föra dessa frågor vidare.

Texten är hämtad från Carl Bildts anförande vid Bohmanseminariet 2003 i riksdagens förstakammarsal och återges här i något redigerad form.

 

En kritiker av välfärdsstaten, inte välfärden

Av Carl Bildt (2005)

Vad hade Gösta Bohman att säga om välfärdsstaten? Mycket litet. Han talade och skrev ofta, mycket och länge om individen och om samhället, men rätt föga om staten.

Innan 70-talet hade välfärdsstaten diskuteras främst i ekonomiska termer. Under 60-talet hade det diskuterats om vi egentligen hade råd med det som kallades den ofantliga sektorn. Och Gösta tillhörde förvisso de som tyckte att expansionen av de offentliga utgifterna hade gått alldeles för snabbt. Men hans angreppssätt var ändå ett annat.

Två begrepp förknippas med den diskussion kring dessa frågor som Gösta förde på 70-talet: Den nya individualismen, och den nya otryggheten.

Bägge begreppen väckte rätt starka aggressioner hos de politiska motståndarna. Det antyddes att han ville ha statarsamhället tillbaka. Och det hävdades att han svartmålade Sverige.

När han gav ut sin ”Tankar om mitt Sverige” 1974 kunde han fortfarande skriva att vi i Sverige hade en högre levnadsstandard än något annat europeiskt land. Med dagens mått mätt var arbetslösheten – öppen liksom dold – mycket låg, och sjukskrivningstalen antydde ingen motsvarighet till den pestepidemi som förefaller ha hemsökt nationen under senare år.

Det borde ha varit ett rätt välmående land. Men Gösta var inte den som såg samhället främst i den ekonomiska forskningens och statistikens ljus. Förutom de vardagskontakter som alltid tillhör det politiska livet var det i mycket stor utsträckning i den moderna litteraturen som han såg samhället spegla sig. Det handlade om Stig Claesson, Birger Norman, Olle Hedberg, PC Jersild, inte minst Sven Delblanc och Lars Gustafsson.

Här fanns en ensamhet och maktlöshet mitt i välfärden som Gösta Bohman försökte att lyfta fram. Här sökte han svaret på frågan om varför medborgarna i det välmående välfärdslandet Sverige kände sig missnöjda. Så växte begreppet den nya otryggheten fram. Det var inte bara – inte ens främst – ekonomiskt. Det handlade om att individer som till synes getts all trygghet av staten ändå tyckt sig se hur denna fallerade, hur lösningar för alla sällan passade den enskilde, hur någonting som i statistikens tabeller uppifrån såg så fint ut nerifrån mest ledde till känslor av maktlöshet, utsatthet och otrygghet.

Och så lades till detta begreppet den nya individualismen. Jag minns hur det formades efter valrörelsen 1973. Då såg man – kanske för första gången riktigt ordentligt – hur socialdemokratin började förlora röster i de delar av Sverige som mer än några andra hade formats av deras politik.

Det var inte städernas köpmän eller landsbygdens bönder det handlade om – de hade annan hemvist. Utan det var i det nya välfärds-Sverige, i av sociala ingenjörer skapade förorter och nya bygder som det växte fram en ny individualism som tyst och försiktigt, men mycket tydligt, började att revoltera mot den kollektiva omsorgens alla modeller och mekanismer.

Minns att detta var en tid då socialdemokratins stöd i valmanskåren normalt låg kring cirka 45 procent.

Så småningom kom Gösta att till dessa två begrepp lägga ett tredje. Det var från professorn David Magnusson han lånade begreppet ”den inlärda hjälplösheten” för att försöka att beskriva en del av de mekanismer som hade trätt fram inte minst i den moderna litteraturen.

På något sätt verkade det som om välfärdsstatens alla modeller och mekanismer hade en tendens att skola individerna i hjälplöshet. Du kan inte själv – men staten kan se till att Du kan. I många fall – det var ju det som hade burit upp det sociala reformarbete som i de flesta fall skett under bred politisk enighet – handlade det om att hjälpa individer som faktiskt inte hade någon annan möjlighet. Men ju mer systemen byggdes ut, desto diffusare blev gränserna mot dem som kanske trots allt kunde hjälpa sig själva, och mot dem som alldeles definitivt hade haft den möjligheten.

Tidens tes var att ett system för omsorg om vissa måste vara ett system för omsorg om alla för att inte nya klyftor och spänningar skulle skapas. Och därmed blev det system som hjälpte också dem som kanske inte på samma sätt behövde hjälpen ett system som riskerade att skola individerna till hjälplöshet.

Ett sådant samhälle riskerar förr eller senare att bli ett farligt samhälle. Det var därför Gösta ville bygga på den nya individualism han såg i det nya medelklassamhället Sverige för att mota den hjälplöshet som annars riskerade att programmeras in i allt fler.

Sakta, subtilt men säkert, fanns det annars en risk för att frihetens grundvalar skulle komma att eroderas. Det skulle bli ett farligt samhälle.

Så långt förde Gösta sällan sina tankar. Han ställde frågor, citerade och utmanade i syfte att pröva sig fram. I diskussionen utnyttjade han stundtals reträtten med samma taktiska skicklighet som offensiven.
Men ständigt handlade det om ett försök att få samhällsföreställningarna att bryta upp från modeller som han fruktade höll på att föra oss i alldeles fel riktning. Idémässigt var det ett ständigt ifrågasättande av kollektivismens modeller och föreställningar.
Mycket av denna diskussion kom att föras vidare av Staffan Burenstam Linder, som med stor tydlighet ställde välfärdsstaten i kontrast mot välfärdssamhället, och hävdade att den förra höll på att utvecklas till ett första klassens hot mot det senare. (”Den hjärtlösa välfärdsstaten”, 1983)

Nu – några decennier senare – är vi ett sjukdomsdrabbat medelinkomstland i Europa, med en arbetslöshet som riskerar att föda en allt farligare social desperation inte minst i storstädernas invandrardominerade ytterområden.

Nu diskuteras förvisso bidragsnivåer – men alltför sällan de mer grundläggande frågor som då ofta ställdes av Gösta Bohman och Staffan Burenstam Linder. Förvisso kan vi bidra till att råda bot på den saken.

Carl Bildt arbetade under 70-talet som politisk sekreterare åt Gösta Bohman.1979 valdes han in i riksdagen för att 1986 bli partiledare och 1991 statsminister. Texten är ett tal vid 2005 års Bohmanseminarium om välfärdsstaten och har tidigare publicerats i Svensk Tidskrift.