”Marknadsekonomin som frihetens grund”. Minnestal av Carl Bildt, 2003

Gösta Bohman var egentligen inte mycket av en politiker alls i den mening som detta begrepp numera nästan alltid används. Han hade aldrig, åtminstone inte i relevant tidsålder satt sin fot inom ramen för ett ungdoms- eller studentförbund. Han hade egentligen aldrig för avsikt att ge sig in i den aktiva politiken. Han brukade själv hävda – även om jag tror att han där befann sig i den distinkta utkanten av sin egen trovärdighet – att han inte ens hade velat bli partiordförande.

Han trivdes i grunden mycket bättre i den fria debatten i kammaren, bland annat denna kammare inledningsvis, än i den något mera begränsade tillvaro som en statsrådstaburett alltid innebär. Han var den lovande unga juristen i Stockholms handelskammare som ombads att gå in i fastighetsnämnden i Stockholms stad för att som expert bidra med synpunkter. Han gick in på villkor att han skulle slippa att gå med i det som då hette högerpartiet…

Men kontrasten blev för stor mellan det fria företagande som han hade arbetat med tidigare och den centralstyrande samhällsomdanarnit, då i form av väldiga planer på att omgestalta Stockholms innerstad, som han där såg. Sannolikt började Göstas politiska karriär med att han blev arg, kanske till och med förbannad, sade ifrån och hävdade att det mesta var fel och borde göras annorlunda.

Och resten är, som vi säger numera, historia.

1970 blev han ordförande i det som strax innan hastigt och lustigt hade bytt namn till moderata samlingspartiet. Ett av hans första beslut var att byta ut den lätt vinröda färg som den nya partisymbolen hade försetts med mot en distinkt klarblå dito, anpasslig till tidsandan förvisso, det var ett moderat parti – men det fanns gränser för hur långt denna anpassning till tidsandan skulle gå.

Den där tidsandan, det glömmer vi ofta bort, var en helt annan då än vad den är i dag. Vi levde mitt uppe i vad som skulle visa sig vara socialismens sista sommar i svensk, kanske global samhällsdebatt. Socialdemokratin började plötsligt närmast tungomålstalande tala om den demokratiska socialismen som nu slutgiltigt skulle införas. Någon form av planhushållning skulle införas, det var det begrepp som man tryckte på omslaget i sitt kongresstryck. Och i mitten av 1970-talet inleddes så den strid om löntagarfonder som faktiskt inte skulle avslutas förrän med avvecklingen av de där fonderna i början av 1990-talet.
Gösta tog strid för marknadsekonomin, inte tu tal om det. Men det handlade för honom och utifrån hans anföranden mindre om ett teoretiskt motiverat ekonomiskt system och mera om en syn på individens frihet och rätt som naturligt ledde till en fri ekonomi och som varje försök att införa socialism och planhushållning förr eller senare skulle komma att hota. Det var striden för rätten och individens rätt mot överheten som bar fram engagemanget också för den fria ekonomin. Det var det som engagerade och det var det som bar fram politiken.

Då talade andra, nästan hela samhällsdebatten, om det som kallades funktionssocialism, om ni kommer ihåg detta begrepp. Ägandet kunde formellt finnas kvar, det skulle inte avskaffas, men dess olika funktioner kunde en efter en gradvis socialiseras. Det var fiffigt och det var bra. Av den självklara principen att allting i ett fritt samhälle, inklusive ägandet, sker inom de ramar som lagar och rättsordningen lägger fast gjordes en teori som gav staten möjlighet att successivt inskränka för att närmast avskaffa individens rätt och därmed också individens möjligheter till frihet.

Det var när han tog striden för den rätten som han också visade på och kom att successivt alltmer betona vikten av principerna. Jag tror inte att han frågade någon medierådgivare eller motsvarande när han tog strid mot Norrtälje kommun för att slippa betala sophämtningsavgiften. Den tidens klimat var något mera tolerant än dagens och jag kan väl föreställa mig vad dagens aftontidningar hade gjort av det politiska initiativet och den politiska striden.
Men till slut, och det tog sin tid, vann Gösta. Och även om Norrtälje kommun kanske inte uppfyllde alla de krav på monstruöst förtryck som kunde ställas i en värld där det förvisso fanns rätt mycket av den varan, visade han att det gick att ta strid mot ett diskret vardagsförtryck som den alltmer byråkratiserade staten hade börjat tillämpa mot medborgarna.

Med utgångspunkt från egna erfarenheter fortsatte han detta. Det handlade mera sällan om populistiska eller ens populära saker som han tog upp. Att säga att allemansrätten inte gav vilka rättigheter som helst gentemot den självägande bonden eller självägande skogsägaren var inte nödvändigtvis den mest populistiska ståndpunkt man kunde tänka sig – rätt lång från det. Eller att säga att massan av fritidsfiskare i landet inte hade vilka rättigheter som helst gentemot en skärgårdsbonde som hade ägt och brukat sin fiskerätt i generationer var inte heller nödvändigtvis det mest populistiska krav man kunde tänka sig.

Det var inte de stora folkgruppernas eller den stora folkmajoritetens frågor som det ofta handlade om. Men det spelade egentligen ingen roll, därför att många människor kände igen sig i alla fall. De hade inte upplevt just detta och hade ingen anledning att bekymra sig över just detta, men de hade upplevt någonting annat som var yttringar av samma bristande respekt för rätten och ägandet, för möjligheterna att själva forma sina liv.
Gradvis kom Gösta att tala alltmer om ägandet som fundamentet för friheten, om vikten av en stat som såg skyddet av individens frihet och rätt som en av sina allra viktigaste uppgifter.

Han såg det fullständigt självklart att vara liberal och fullständigt självklart att vara konservativ och fullständigt självklart att med utgångspunkt från verkligheten vara engagerad också i idéerna.

Mycket i dagens Sverige är väldigt annorlunda mot det 70-tal där Gösta hade sin mest betydelsefulla praktiska politiska gärning. I dag har socialismen havererat åtminstone som idé som system, kanske inte alltid som närvarande verklighet. Socialdemokratin har egentligen inte haft en enda idé om samhällsförändring sedan löntagarfonderna och nu får vi ju retroaktivt läsa i den ena memoaren efter den andra att egentligen var alla mot även den idén. Historieforskningen får väl utreda om det var någon som över huvud taget var för det de stred för under sisådär ett kvarts sekel.

Mycket i Sverige har liberaliserats, förbättrats och öppnats upp. Vi glömmer lätt hur i grunden reglerad stora delar av den ekonomi var som vi fortfarande hade en bra bit in mot slutet av 80-talet. Vi har fått avregleringar, globalisering, ett medlemskap i en vidare europeisk samarbetsordning och dessutom rättsordning som i grunden förändrar villkoren för väldigt mycket av samhällsutveckling och rättsutveckling i Sverige.

Vi noterar att försvaret för den enskildes rätt inte längre kan vara eller enbart är vad vi brukar kalla en högerfråga i den politiska debatten. Vi kan ibland till och med se den politiska vänstern ta upp viktiga frågor när det gäller rätten för den enskilde. Vi hade tre svenska medborgare som fick sin rätt till ägande inskränkt under formellt sett riktiga men i grunden dubiösa former som ett led i den nödvändiga och angelägna kampen mot den globala terrorismen. Det ledde till – på goda grunder – en betydande debatt. …

Det handlar om idéer och frågor som är viktiga att diskutera från en principiell utgångspunkt i en tid när insikten om sambandet mellan ägande och rätt, mellan frihet och demokrati, mellan ansvarstagande och utveckling – och detta som förutsättning för ett i genuin mening gott samhälle – trots allt står starkare än på mycket länge, men där de sambanden samtidigt kan tjäna som inspiration till den debatt som ska föra dessa frågor vidare.

Texten är hämtad från Carl Bildts anförande vid Bohmanseminariet 2003 i riksdagens förstakammarsal och återges här i något redigerad form.