Gösta Bohman talade ofta, länge och väl. När medarbetare påpekade att två timmar var lång tid för vanliga människor att lyssna på ett politiskt anförande, invände han bestämt att om nu folk hade satt av en kväll och kanske kommit resande, skulle de väl ändå få något för besväret. Och förresten brukade Gunnar Sträng, legendarisk finansminister (s), tala timmavis utan att någon klagade. ”De vågade väl inte”, hördes en teaterviskning, tyst nog för att den med åren något lomhörde före detta artillerikaptenen Bohman inte skulle höra.
Här några talande exempel på Bohmans talekonst, hämtade från riksdagens ljudarkiv med benäget bistånd från arkivarie Morgan Nordberg.
1976 präglades av valrörelsen, då socialdemokraterna efter 44 år i regeringsställning utmanades av en samlad borgerlig trepartikoalition (m-fp-c); nu skulle den långa enpartimakten brytas. I riksdagens allmänpolitiska debatt onsdagen den 4 februari speglades huvudmotsättningen i svensk politik mellan Olof Palme och Gösta Bohman. Några replikskiften återges i lätt redigerad form (cirka 23 minuter), här.
1979 (totalt c:a 30 min): Bohman redogör för det ekonomiska läget inför valrörelsen, socialdemokratins skuld till problemen och den borgerliga trepartiregeringens åtgärder under den första mandatperioden. Replik av Olof Palme (26:25 – 27:11). Kontrareplik av Bohman (27:12-29:50). Ur den allmänpolitiska debatten den 31 januari. Framställningen är något tekniskt redigerad.
Ladda ner ljudklippet som mp3-fil här.
Striden om Vietnampolitiken
Med sin pamflett ”Inrikes utrikespolitik” (1970) myntade Gösta Bohman ett begrepp som blev användbart i polemiken mot den alltmer vänsterorienterade nye socialdemokratiske statsministern Olof Palme. Tesen var att med Vietnamfrågan som exempel belysa det faktum att ”regeringens manifestationer varit så uppenbart tillrättalagda för hemmakonsumtion att exportversionerna i efterhand måst justeras och poleras. Därmed har också det påstådda syftet … förlorat tyngd och effekt. Politisk opportunism utgör ingen lämplig klädnad för moraliskt och humanitärt engagemang.”
I utrikesdebatten i andra kammaren 8 mars 1967, i ett tal som tillsammans med fyra andra av Bohman återges i boken, hade han tagit avstånd från den amerikanska krigföringen, bara kommunist-Kina hade något att vinna på fortsatt krig och blodsutgjutelserna framstod som alltmer meningslösa: ”En bred opinion i vårt land har den uppfattningen att de amerikanska bombningarna inte löser Vietnam-problemet utan tvärtom skapar risker för en successiv utvidgning av stridshandlingarna som så småningom kan leda till en världsbrand.” Bombstopp var enda möjligheten att öppna förhandlingsdörren, enligt Bohman.
Men samtidigt var det viktigt hur USA-kritiken framfördes. Moderatledaren kunde skilja på sak och form, till skillnad från regeringens avståndstaganden som med bland annat liknelser mellan USA och nazi-Tyskland tagit sig ”obalanserade, förenklade och förolämpande former” vars ”starkt ensidigt agitatoriska presentation” hade skadat Sveriges anseende utomlands.
Efter Nordvietnams erövring av Sydvietnam, ett inbördeskrig där kommunistsidan segrade, fick Bohman 1979 anledning att återkomma till frågan, i ljuset av hur diktaturen hade skärpts i Vietnam med miljoner flyktingar som följd, samtidigt som Pol Pot-regimens folkmord pågick i Kambodja som småningom invaderades av Vietnam.
Bohmans anförande från kammardebatten 1979 finns här (mp3-fil, cirka 5 min)