”Den stridsvillige Handelskammardirektören” av Olof Ehrenkrona

I mer än hundra år har Stockholms handelskammare utgjort stockholmsföretagarnas viktigaste nätverk. Många statsråd och borgarråd har rekryterats därifrån. En av dem var Gösta Bohman.

1942 anställdes han som biträdande sekreterare, kommen från en tjänst hos gatuborgarrådet Yngve Larsson (fp). Ett av hans tidiga uppdrag var att 1943 initiera en konferens om planfrågor. Förnyelsen av citykärnan efter kriget framstod som en central fråga för företagarna; en kaotisk trafikmiljö gynnade inte handel och transporter.

1948 befordrades Bohman till vice VD, därtill ombudsman för Stockholms köpmannaförbund. På hans bord låg bland annat remissbesvarandet och tunga sakfrågor som priskontroll, markpolitik, distribution och lokalfrågor.

Stadsplanefrågorna blev tidigt hans specialitet och gjorde honom till en drivande kraft i motståndet mot rivningarna i city och trafiklösningar som prioriterade bilar framför människor. Det var ståndpunkter som visade sig framsynta i dagens ljus, men då väckte kritik både internt och i partipolitiken. Handelskammaren avstod från politisk konfrontation med socialdemokraterna och valde en smidigare linje, vilket bidrog till att Bohman aldrig var aktuell för VD-posten.

Om Bohmans insatser från den tiden skriver den tidigare medarbetaren Olof Ehrenkrona i Handelskammarens krönikebok ”100 år med företagande & frihet” (Ekerlids, 2002), bland annat om planstriden:

”Det fanns de som gärna framhöll att Bohman hade förlorat frågan i Handelskammaren, att han var bortlyft och betraktades som svår att ha att göra med. Han var också svår för dem som inte tyckte som han. Bohman var både envis och energisk, en kombination som kan bli ganska prövande för den som är på motsatta sidan.”

Ehrenkrona berättar också om ett annat uppdrag för handelskammardirektören, att 1949 fundera på hur man skulle få fart på Stockholmshögern:

”Bohman var inte alldeles omedveten om politikens villkor. Han hade suttit några år som opolitisk suppleant i fastighetsnämnden, en konstruktion som tillkommit på högerns initiativ för att förbättra kontakterna med näringslivet samtidigt som Bohman inte ville tillhöra någon partigrupp… Men partiväsendets miljöer var honom ännu främmande och han skulle också under sin tid som ordförande i Stockholmshögern och i moderaternas högsta ledning hålla en viss distans till de organisatoriska frågorna.”

Småningom ledde det politiska engagemanget i alla fall till att Bohman lanserades som riksdagsman inför 1956 års riksdagsval. Ehrenkrona:

”Bohman var uppenbarligen inte lika entusiastisk själv. Han försåg sin kandidatur med två villkor. Det ena var att han skulle nomineras på en säker valbar plats, det andra att några av de större företagen gick samman för att garantera Handelskammaren resurser att anställa en vikarie för honom. Det senare var lätt ordnat… Det andra villkoret uppfylldes emellertid inte. Stockholmshögern nominerade inte Bohman på valbar plats, och han förklarade att någon kandidatur därmed inte var aktuell. Två år senare hade situationen förändrats och Bohman tog plats i riksdagen.”

Olof Ehrenkrona var under Bohman-tiden bland annat förbundssekreterare i ungdomsförbundet 1974-76 och sakkunnig i Ekonomidepartementet 1978-81. Mer om den politiska utvecklingen under 70-talet har han skrivit i boken ”Nicolin. En svensk historia” (Timbro, 1991).