Mer att läsa

Om Bohman och hans tid

 
Aronson, Torbjörn:
Konservatism och demokrati
En rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner
Norstedts 1990, 308 s


Arvidsson, Claes:
Ett annat land
Sverige och det långa 70-talet
Timbro 1999, 393 s


Bildt, Carl:
Hallänning, svensk, europé
Bonniers 1991, 319 s


Ehrenkrona, Olof:
Företagande & frihet
Hundra år med Handelskammaren i Stockholm
Ekerlids 2002, 460 s


Ehrenkrona, Olof:
Nicolin
En svensk historia
Timbro 1991, 376 s


Hylén, Jan:
Fosterlandet främst?
Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985
Norstedts juridik 1991, 285 s


Johansson, Mats:
De svarta åren
Minnen från andra sidan
Timbro 1998, 179 s


Johansson, Mats (red):
Hundra år för huvudstaden (finns att läsa här)
Stockholmsmoderaterna 1905-2004
Moderaterna 2005, 64 s


Lifvendahl, Tove:
Gösta Bohman
Hjälten och myten
Timbro 2000, 92 s


Ljunggren, Stig-Björn:
En konservativ i skjortärmarna
En politisk biografi över Jarl Hjalmarson
Hjalmarson & Högberg 2004, 215 s


Ljunggren, Stig-Björn:
Folkhemskapitalismen
Högerns programutveckling under efterkrigstiden
Tiden 1992, 443 s


Loman, Ninnan:
I frihetens tjänst
Moderata samlingspartiet 1904-1979
Moderata samlingspartiet 1979, 155 s


Mattsson, Algot:
Arvet
Från Lindman till Bildt
Tre Böcker 1994, 352 s


Möller, Tommy (red):
Framtidens idéer
Sju studier om moderaternas historia
Moderaterna 1990, 168 s


Möller, Tommy:
Mellan ljusblå och mörkblå
Gunnar Heckscher som högerledare
SNS 2004, 223 s


Norberg, Johan:
Den svenska liberalismens historia
Timbro 1998, 357 s


Tobisson, Lars:
Främling i folkhemmet
Ett högerspöke ser tillbaka
Atlantis 2009, 608 s


Uggla, Carl:
Staffan Burenstam Linder
Den visionära handlingsmänniskan
Ekerlids 2006, 336 s


Westrin, Johan
Den moderata bilden
Ekerlids 2008, 170 s


 
Smutskastning som inte var trovärdig

Av Mats Johansson
Bland nidskrifter kan nämnas den socialdemokratiska pamfletten inför valet 1979: ”Bohman, Strauss och deras vänner” av Bo Inge Andersson, då journalist vid LO-tidningen, tidigare ledarskribent i tidningen Arbetet (s), nu utrikes kommentator i Sveriges Television.

Som exempel på smutskastning av motståndaren är den tidstypisk. Omslaget pryddes av Chiles diktator Augusto Pinochet. Kopplingen till de svenska moderaterna förklarades i förordet vara att Pinochet en gång 1977 hade förekommit på samma bild som ordföranden i det bayerska partiet CSU, Franz Josef Strauss. ”Även de svenska moderaterna under Gösta Bohman marscherar med”, skrev Bo Inge Andersson.

Som självutnämnd Tysklandsexpert hävdade han att moderaternas tyska kontaktparti, kristdemokraternas CDU under Helmut Kohl, inte var att räkna med, ty ”alla som vet det allra minsta om västtysk inrikespolitik vet att den svage Kohl helt har körts över av den ärkereaktionäre Strauss”.

Som framtidsprognos var Tysklandsexpertens analys begränsad: Kohl blev snart efterkrigstidens ledande tyske politiker, förbundskansler 1982-98.

Det som hade satt igång socialdemokraternas propagandamaskin var den slogan, ”Valfrihet eller socialism?”, som moderaterna hade framgång med som uttryck för en ideologisk motsättning mellan liberalkonservatism och fondsocialism i LO:s tappning. Den senare var ett utflöde av de tankar och förslag till fackligt maktövertagande av det fria näringslivet som LO-ekonomen Rudolf Meidner lagt fram under 70-talet och som drevs av LO och SAP i flera val. Detta socialiseringsförslag bidrog till stark mobilisering av företagare och borgerliga sympatisörer inför segervalen 1976 och 1979.

Enligt Bo Inge Andersson var den moderata parollen inspirerad av nazism och som idéimportör utpekades partisekreteraren Lars Tobisson. CDU-varianten, ”Freiheit statt sozialismus”, hade visserligen en helt annan innebörd, men det bortsåg Andersson ifrån. Annars skulle konspirationen inte gå ihop.

Det yttersta beviset för Tobissons kontakter med fascistiska bombkastare var att denne 1978 hade medverkat till bildandet av den moderata samarbetsorganisationen European Democrat Union (EDU), tillsammans med övriga moderatpartier i Norden och västra Europa. Idag samlar den under namnet European Peoples Party (EPP) 72 liberalkonservativa och kristdemokratiska partier från 39 länder, och är största partigrupp i Europaparlamentet.

Muren har fallit, Sovjetunionen är borta, Europa står enat och befriat. Men Bo Inge Andersson kommenterar fortfarande utrikespolitik.